Nej till Sexköp

Mer om hur människohandeln går till

Kvinnor som utsätts för människohandel kommer i regel från länder som i kontrast till destinationslandet har en sämre social och ekonomisk välfärd. Till Sverige kommer kvinnorna i huvudsak från Baltikum, Polen, Balkan, Ryssland, Ukraina, Rumänien och Slovakien. Oftast är de mellan femton och tjugofem år, flera är ensamstående med barn. I ursprungsländerna har de levt under fattiga förhållanden och saknar ofta arbete och utbildning. En stor del av rekryteringen till prostitution sker genom sociala nätverk med kollegor och bekanta, men även via rekryterare som kvinnorna får kontakt med via tidningsannonser, Internet eller särskilda rekryteringsbyråer. Det är inte så vanligt att kvinnorna utsätts för våld och tvång, snarare används subtila metoder som övertalning, lockelser och vilseledande för att få kvinnorna att följa med människohandlarna. En del tror att de ska erbjudas regelrätta arbeten, andra vet att de kommer att jobba inom sexindustrin men blir lurade när det gäller de verkliga villkoren, levnadsförhållandena, det ekonomiska upplägget och graden av personlig frihet. Steget in i prostitution handlar många gånger om en ren överlevnadsfråga, där det räcker med att förövarna spelar på offrens hopplösa situation och målar upp en drömbild med löften om pengar som blir svår att motstå. Det vanligast är att kvinnor som är offer för människohandel prostitueras i lägenheter. Oftast handlar det om hyreslägenheter i större komplex med hög omsättning av hyresgäster. Gatuprostitutionen har minskat drastiskt sedan sexköplagen infördes, men också eftersom Internet, mobiltelefon och e-post har öppnat nya möjligheter att marknadsföra sig och komma i kontakt med hallickar och prostituerade. Detta bidrar till att verksamheten blir mer utbredd, lättillgänglig, anonym och svårare att komma åt för myndigheterna. människohandlareMänniskohandlare använder olika metoder för att ta kontroll över sina offer och hålla dem kvar i slaveri. Ett vanligt sätt är att skapa en skuldfälla, där offren går med på att betala tillbaka en summa pengar för till exempel resehandlingar, resekostnader och andra kringkostnader runt prostitutionen. Den ursprungliga skulden ökar sedan snabbt på grund av dolda avgifter för till exempel boende, kläder och annonsering, kostnader som offret inte får veta något om under rekryteringsskedet. Isolering från omvärlden och beslagtagning av pass och andra id-handlingar, samt att människohandlarna ”tar hand om” offrets pengar, är andra metoder som gör att kvinnan stannar kvar i verksamheten eftersom hon inte har någon annanstans att ta vägen. Ännu en metod är att ge felaktig information om kvinnornas rättigheter i Sverige. Många offer för människohandel kommer från länder där rättsväsendet är korrupt och något man bör frukta. Människohandlarna utnyttjar detta genom att till exempel påstå att kvinnorna riskerar fängelse eller att bli utvisade om de kontaktar polis eller andra myndigheter. Aktörerna som är inblandade i koppleri och människohandel kan vara flera. Ju större ett kriminellt nätverk är, desto fler aktörer med en tydlig roll- och arbetsfördelning behövs för att driva verksamheten. I Sverige är de flesta nätverk små, med det finns anledning att tro att de egentligen ingår i större, ”osynliga” konstellationer som är svåra att komma åt. Ett system där många är inblandade och den högra handen inte vet vad den vänstra gör utgör en säkerhet för organisationen. Ingen ser helheten i verksamheten. Och alla är lätt utbytbara. Den organiserade brottsligheten idag är multikriminell. Med det menas att den sysslar med flera olagliga verksamheter samtidigt. De största grenarna är vapen-, narkotika- och människohandel. Deras drivkraft är att göra stora vinster till så låg risk som möjligt. Nätverken är löst strukturerade och flexibla, och samarbetet mellan olika kriminella grupper verkar också öka. I och med att organisationerna är multinationella, mångkulturella och mångsidiga blir de svåråtkomlig och stryktåliga. Den organiserade brottsligheten verkar på lokal, regional, nationell och internationell nivå. Arbetet för att motverka människohandeln måste därför bedrivas på alla fronter, inte bara i EU och FN. Kunskap och utbildning är nödvändigt för att sätta den organiserade brottsligheten i ett sammanhang, och förstå hur den kan påverka individen och samhället i stort. Det krävs också ett långsiktigt arbete för att bekämpa sociala klyftor och fattigdom i Östersjöregionen.